Pucallpa Peru

2014-11-07

Anlände Pucallpa, Peru, i västra Amazonas 7 december 2014. Staden är, efter Iquitos, den näst största staden i peruanska Amazonas.

Pucallpa har cirka 400 000 invånare och ligger vid floden Ucayali, som är ett av huvudtillflödena till Amazonasfloden. Staden grundades 1840 och kan numera nås landvägen från Lima över Anderna, även om de kraftiga regnfallen ibland orsakar problem med denna farled. Enklare är då att ta sig hit med flyg från Lima. Flygresan tar en timme och kostar några hundralappar.

Pucallpa betyder röd jord och efter några dagars vistelse här förstår man fullt ut varför staden fått detta namn. Även om vissa av stadens gator är belagda är staden efter varje regn täckt av en röd sörja. Och de flesta sidogatorna är inte belagda utan består helt enkelt av just röd jord.

Med undantag av de prydliga områdena vid Plaza de Armas och ner mot Parque San Martin vid floden, ger staden intrycket av ett larmande sammelsurium med en blandning mellan gammalt och nytt. Den nyare bebyggelsen, bestående av murade villor bakom höga murar, hittar man på enstaka platser ett stenkast från centrum, men det är den ruffiga och kåkaktiga bebyggelsen som dominerar där de murade husen ersätts med enkla brädskjul allteftersom man tar sig längre mot stadens utkanter.

Den logistiska livsnerven utgörs av de tiotusentals tjutande, trehjuliga mottaxis som fyller stadens gator i en aldrig sinande ström. På grund av dessa fungerar stadens kommunikationer perfekt. Man hejdar dem där man står, det kommer alltid en ledig motokar inom några sekunder, och för några kronor tar de en snabbt dit man vill.

Klimatet är varmt och fuktigt med regn i stort sett varje dag. Men det händer att solen tittar fram och då stiger temperaturen snabbt till en bra bit över 30 grader.

Staden är en viktig knutpunkt vid Ucayalifloden med gods- och passagerartrafik både uppströms och nedströms. Stadens kajer utgörs av flodens lerbankar och förflyttar sig allteftersom vattenståndet ändras. Cargobåtarna lastas och lossas både manuellt och med hjälp av mobila lyftkranar på larvfötter.

En av huvudnäringarna är virkesindustrin vilket innebär att områdena runt staden har blivit skövlade och att det nu är ganska långt till ursprunglig djungel. Virket används lokalt till husbyggnation och möbeltillverkning men det mesta säljs vidare ut från Pucallpa.

Även fisket är en viktig näring och i hamnkvarteren finns stora lager av iskyld fisk av allehanda slag. Fiskrätten Sudado finns alltid överst på menyn på stadens matställen.

I Pucallpa finns också en fin och välskött djurpark där man får träffa flera av djungelns djur på ett betryggande sätt.




2014-11-11, Yarinacocha

Strax norr om, och i verkligheten sammanväxt med, Pucallpa ligger Yarinacocha vid lagunen med samma namn. Lagunen var tidigare en bågformad del av Rio Ucayali men har efterhand blivit avsnörd från denna.

Runt lagunen ligger olika samhällen och enstaka bosättningar och hamnen Puerto Callao i Yarinacocha är lagunens kommersiella centrum med affärer, marknader, barer, båtar för gods- och passagerarfrakt mm, allt samlat längs det grusiga stråket närmast vattnet. Puerto Callao skiljer sig på så sätt från samhället Yarinacocha som ger ett prydligt och välordnat intryck, speciellt i jämförelse med det angränsande Pucallpa.

Sjön erbjuder det gängse scenariet med knattrande peke-pekes nedlastade med människor och gods. Här finns också mycket fågelliv och gott om grå delfiner.

Cirka en timme med bôte norrut från Puerto Callao ligger byn San Fransisco och strax intill byn Santa Clara. Båda bebos av ursprungsfolket Shipibo.

Shipibo-indianerna lever idag utspridda över ett område i västra Amazonas från Brasilien via Peru upp till Ecuador. De lever i kontakt med civilisationen men bevarar samtidigt sin ursprungliga kultur och tradition.

I djungelområdena utanför Pucallpa finns också stammar som fortfarande vägrar ha kontakt med civilisationen. En av dessa är en grupp av stammen Asháninka som bor tre till fyra dagars båtfärd österut i djungeln.

Cirka 3 500 Shipibos bor i San Fransisco. Man lever till stor del på hantverk samt jordbruk och fiske. Hantverken består av textilier samt keramik som bränns i speciella ugnar utanför husen. Keramiken och textilierna har distinkta geometriska mönster och säljs till gästande turister samt exporteras vidare inom Peru samt till andra länder. Leran till keramiken hämtas från Ucayalis stränder.

Kvinnorna bär sina traditionella kläder vilket gör att man lätt känner igen dem när de besöker Pucallpa. San Fransisco har både elektricitet och vatten och avlopp. Husen är ordentligt byggda med prydliga trädgårdar och samhället ger ett välmående intryck. Min guide är mycket noga med att poängtera detta och att människorna här inte är fattiga.

Femton minuter med motokar från San Fransisco ligger Santa Clara. Här bor cirka 700 Shipibos. Vid besöket där fick jag tillfälle att hälsa på i byns dagis. Just denna dagen fanns här 16 Shipibo-småttingar som passades av två dagisfröknar medan deras föräldrar arbetade.


Till Amazonas