Iquitos Peru

2013-12-11, onsdag.

Anlände Iquitos, Peru, i västra Amazonas 11 dec 2013. Staden lär vara världens största stad som man inte kan nå utifrån via landsväg. Den ligger långt in i djungeln och hit kommer man bara med flyg eller med båt på Amazonas-floden.

Läget har satt sin prägel på staden. Antalet bilar man ser är försumbart. Det finns knappt någon taxi och bara någon enstaka halvstor buss.

Istället uppfylls staden av tiotusentals 'Motokars' som ständigt knattrande susar runt, tätt sammanträngda på gator, i gränder och på marknadsplatser.

En Motokar är en vanlig motorcykel, avkapad bakom sadeln och med en tvåhjulig 'rickshaw' fastsatt istället. De används för persontransport korta eller längre sträckor och kostnaden för en tur är några enstaka kronor. Halvtimmesturen från flygplatsen kostade mig motsvarande knappt 20 svenska kronor.

Klimatet är varmt och fuktigt och staden är vänlig och lätt att vistas i.

Hotellet jag hittade, La Casona, ligger centralt, är spartanskt men rent och snyggt och hyfsat billigt. Har wifi men internet är av naturliga orsaker långsamt i hela Iquitos.




2013-12-13, fredag

Naturen tvingar här, såväl som i världen i övrigt, människan att anpassa sitt boende. Här varierar flodens höjd så mycket som tolv meter mellan lägsta vattenståndet och högsta. Just nu är vattnet på väg upp, cirka 6 meter över minimi-nivån, för att bli som högst framåt mars.

En bit nedströms men fortfarande väl inne i staden ligger den flytande kåkstaden Belén. Husen här är antingen byggda på pålar eller på flottar av stockar. De som är byggda på flottar följer naturligt med vattnet när detta stiger. När vattnet är som högst är bottenvåningen på husen på stolpar vattenfylld och man får tränga ihop sig på övervåningen.

Så får Marlon, som erbjöd mig en liten guidad tur i sin båt, göra. Marlon kommer från djungelområdet uppströms där han bodde tills han var 20 år. Flyttade sedan hit ner och har bott 8 år i Belén. Han bor på övervåningen i sin brors hus tillsammans med sin fru och deras 10 månaders baby.

Jag fick följa med in för att se hur de hade det och träffa familjen. Övervåningen var utan möbler, alla höll till på brädgolvet. I en öppning i väggen fanns en eldstad där man kokade vattnet för att kunna dricka det. Man tar vattnet direkt ur floden.

Marlon har ett stånd på marknaden ovanför Belén samt tjänar han lite på att guida turister. Han är ambitiös, har en sliten anteckningsbok där man får skriva ner vad man tyckte om hans guidning, på svenska! Detta använder han sedan som referens för andra svenska turister han råkar träffa. Low budget marketing! Han hoppas snart ha tjänat tillräckligt med pengar för att kunna flytta från sin brors hus till något eget utanför Belén.

Han är troligen typisk för området, de som bor här kommer från djungelområdena för att leva i staden, är fattiga men kan bygga sina hus på gratis 'mark' här.




2013-12-14 till 2013-12-16, lördag - måndag, djungeltur Chullachaqu

Chullachaqu ligger vid den mindre floden Tapira, som är ett av många tillflöden till Amazonas uppströms. Det är en camp omgiven av djungel och med några mycket små djungelsamhällen och enstaka bosättningar som 'grannar'.

Från Iquitos tar man sig på floden uppströms med mindre (dvs ganska små) passagerarbåtar. Denna gången delvis i tropiskt åskväder med rejält regn. Tacksam för plastpresseningen ovanför oss!

Väl framme är fortskaffningsmedlet sk 'bote', vilket är en långsmal träbåt tillverkad av brädor, drevad och tätad med tjära. Den paddlas eller körs med en liten utombordare.

Första dagen bestod av paddling på floden, vilken nu är ca 5 meter över minimum, dvs vi paddlade bland trätopparna. Bra tillfälle att hitta fåglar, apor och sengångare. Här finns också bland annat myrslok, sötvattendelfiner, kajmaner, anacondor med flera reptiler, spindlar och andra insekter...

På kvällen nattvandring med ficklampa i djungeln. Aningen spännande, speciellt som Ceasar visste var han kunde hitta och locka fram diverse insekter modell större.

Cesar är min guide på djungelturen. Träffade honom för några dagar sedan. Han är utbildad i biologi (inriktning Amazonas) och arbetar som frilansande guide. Hans bror har en 'Agencia de Turismo', dvs arrangerar olika program och äger campen Chullachaqu. De kommer från djungelområdena uppströms. Jag hade förmånen att under de tre dagarna ensam bli guidad av Cesar och fick otroligt mycket information.

Efter natt med ytterligare ett rejält åskväder och ett par timmars paddling i gryningen var det dags för djungelhike. Med machete för att bana väg. Djungeln växer snabbt här och alla träd och växter är inte nyttiga att bekanta sig med.

Här finns bland annat gamla gummiträd (hundratals år) med snitten efter sav-tappningen fortfarande synliga i barken. Smakade på den, ganska söt.

Förutom växtlighet fanns här gott om 'små' djur typ spindlar, långa kolonner av bladätande myror, termiter, någon orm, ödlor och mygg!

Avslutade dagen med ett besök i den lilla byn Tapira Chica, som ligger en halvtimmes paddling uppströms. 150 personer bor här i ca 15 hus och lever på det som floden och djungeln ger dem. Besökte byns shaman, ungefär den lokale medicinmannen. Fick en beskrivning på hur han tillverkar drycken till Ayahuasca-ceremonin ur lian. Ayahuasca är mycket vanlig här och används som 'mental och fysisk rening'.

Amazonas är hemvist för sötvattendelfiner, en gång för länge sedan invandrade från haven. Här finns både den grå och den rosa, den senare med lång trubbig nos och rektangulär ryggfena. De är mytomspunna bland lokalbefolkningen, respekteras och jagas inte. I en lite 'bote' med dåligt fungerande utombordare letade vi efter rosa delfiner en bit uppströms Amazonasfloden. Och hittade flera stycken som gäckade min kamera under någon timme.

Detta var sista dagens huvudaktivitet. På eftermiddagen åter till Iquitos, denna gång bland annat i helt öppen båt, typ större eka med utombordare. Men nu har jag vant mig och njöt av färden i solskenet.




2013-12-26, torsdag.

Tillsammans med Jorge, bror till Cesar, tillbringade jag en stor del av dagen med 'kulturella' och andra aktiviteter.

Jorge fungerar som frilansande musei-guide, dvs han raggar presumtiva besökare på gatan utanför två av stadens muséer. Jag har passerat muséerna tiotals gånger utan att lägga märke till dem. De gör alltså inte speciellt mycket väsen av sig, vilket är synd för de innehöll otroligt mycket intressant information.

Här finns utställningar i form av bilder, infotavlor, mängder av redskap, vapen, klädedräkter, etc från de olika ursprungsstammarna som levde i Amazonas-området vid tiden för koloniseringen.

Gummiboomen började vid ca 1790 i Iquitos och varade ca 130-150 år. De lokala indianstammarna förslavades för att utföra arbetet med gummitappningen i djungeln. Detta ledde till att den ursprungliga befolkningen flydde ut i djungeln och skapade nya bosättningar där, i förhoppning om att slippa de vita. Resterna av dessa bosättningar finns fortfarande kvar i form av små isolerade samhällen spridda över hela amazonasdjungeln.


Till Amazonas