Tabatinga Brasilien

2013-12-30, måndag.

På den brasilianska sidan av den 'osynliga' gränsen ligger djungelstaden Tabatinga. På den colombianska sidan om gränsen ligger staden Leticia. Och på en ö ute i Amazonas-floden ligger peruanska Santa Rosa.

Riktigt 'osynlig' är dock inte gränsen, det finns en gul markering på gatan där man passerar den. Men här finns inga gränskontroller mellan något av de tre länderna. Man rör sig fritt över gränserna så länge man håller sig i området. Vilket är ganska enkelt att göra. Härifrån kommer man nämligen bara med flodbåt eller flyg. Närmsta landsväg (i Colombia) befinner sig mer än 800 km bort.

I Tabatinga är mototaxis tvåhjuliga. Dvs de består av en lätt mc, alternativt typ 'EU-moppe', med förare iklädd väst och med en extra hjälm för passageraren dinglandes på vänsterarmen. Man kommer överens, hoppar upp på sadeln bakom föraren och så bär det iväg. Billigt och enkelt.

Även om Tabatinga är en 'riktig' stad med gatunät, affärer och någon park så är det i hamnen som den egentliga pulsen finns. Här är en ständig ström av småbåtar ut och in, man lägger till vid flodbanken, tränger in sin egen båt mellan övriga, hoppar iland via de andra båtarna närmast, lastar och lossar. Ett ständigt knattrande från de små utombordarna.

Här finns marknadsplatserna och gatuserveringarna med sina rykande grillar, där man kan få en ris och kyckling grillad i bananblad.

Här finns också några små barer vars högtalare överröstar det mesta med sin musik. Man kan sitta i timtal i den ljumma kvällsluften och bara låta sig absorberas av stämningen. Och avsluta med att avnjuta solnedgången över Amazonas.




































2013-12-31, tisdag, Tamboa - Chicklita

Tvärs över Amazonas-floden med bote till det peruanska fastlandet. Uppför den lilla floden Tamboa till Chicklita, den lilla byn långt ute i djungeln.

Regnskogen står ogenomträngligt tät på båda sidor om Tamboa. Vi passerar enstaka hus byggda på stolpar på flodbanken. Efter ett tag kommer vi till Chicklita, ett litet samhälle bestående av ett 20-tal hus. Här bor cirka 300 personer som lever på vad floden och djungeln ger dem.

Husen är öppet byggda och samtliga står på halvannan meter höga stolpar. När vattenståndet är som högst, vilket inträffar om cirka två månader, är all mark täckt av vatten och man får använda sin bote för att ta sig till och från husen.

Nu är marken däremot utnyttjad till odlingar. I den sandiga leran odlas majs, manioc, sockerrör, mango, acai och mycket mer. I floden finns gott om fisk och i djungeln lite vilt som man jagar. Just idag tillreder man i ett av husen en tapir, som mannen i huset skjutit och som ska bli festmat senare på nyårsaftonen.

Överskottet från fiske och odlingar tar man till Tabatinga för att sälja på marknaden och på så sätt få lite kontanter till bränsle och annat man saknar.

Människorna här lever under minst sagt knappa omständigheter. Man har förmodligen alltid något att äta men inte mycket mer därutöver.

Man utnyttjar det naturen ger maximalt. Regnvattnet leds ner från plåttaken till stora tunnor på marken och används till dryck och matlagning. Och eftersom det regnar i stort sett varje dag har man alltid tillgång till färskvatten.

Eftermiddagens djungelhike var lika spännande som vanligt. Ingen här går ut i regnskogen utan högskaftade gummistövlar och man märker koncentrationen hos mannen som går först med sin machete i handen.

Även här är djungeln en blandning av flera hundra år gamla träd som fått stå kvar och yngre skog, samt enstaka gummiträd med de typiska snitten i barken.

Efter hiken och kaffet kokat på regnvatten ytterligare en fin tur tillbaka tvärs Amazonas i den skrangliga träbåten.

Till Amazonas